Flytt till linneahaden.se

De senaste veckorna känns det som att jag skrivit i snitt kanske tio ord om dagen. Fotograferingen har det varit än värre med. Novembermörkret gör mig till en urvriden trasa. Utifrån de bloggar jag läser vet jag att jag inte är den enda och det känns ganska skönt. Så en dag förra veckan vaknade jag en dag på riktigt dåligt humör, inte nästintill apatisk som varit mitt normaltillstånd, och tro det eller ej, men med ilskan kom energin och nu har jag haft några bra dagar då jag faktiskt fått lite gjort.

En kompis erbjöd plats på sin server och jag har ägnat helgen åt att flytta min blogg. Den bor nu på linneahaden.se. Det här inlägget lägger jag upp på både gamla och nya bloggadressen, sedan fortsätter uppdateringarna på nya adressen. Vill ni följa med så glöm inte bort att uppdatera era bokmärken och prenumerationer.

021116-dsc_0039

Jag hoppas att ni mår bra där ute i mörkret. Nu stundar december som brukar vara lite ljusare, åtminstone i trädgårdarna. Vad tycker ni förresten om designen? Fungerar allt som det ska?

Annonser

Fjortondagarsbilden #6

121116-dsc_0149

Ni som följer mig på Instagram har redan sett den här bilden, men oj vad jag är nöjd med den. Vanligtvis brukar jag inte redigera bilderna så mycket men den här var som gjord för lite hårdare tag i Photoshop. Här har jag bland annat lagt till slingor i håret och givit ansiktet lite mer lyster. Modellen är min fina syster Frida.

Jag tycker att porträttfoto är knepigt. Fotografen Irene Rudnyk är däremot riktigt duktig. På hennes YouTube-kanal finns mängder av tutorials och bakom kulisserna-snuttar som jag tagit inspiration av på sistone. Det är bara att tröska vidare för att bli bättre!

Ditt kall och din gnista

Jag lyssnar på en låt där artisten skanderar att han var född till att göra musik, att han är bra på det och så himla nöjd med livet han lever. Och det är ju bra för honom, tycker jag. Jag får lyssna på musik jag gillar och han har hittat en mening i sitt liv. Men samtidigt är jag lite avundsjuk, för han har något som inte jag har.

Tänk att hitta sitt kall. Att verkligen hitta det man brinner för och känner att man kan utvecklas i. De flesta gör nog inte det, utan längtar, letar och undrar vad det är för fel. Undrar var gnistan är som ska tända skogsbranden i deras hjärtan. För alla ska ha det där drivet.

Jag tycker mig se ett problem i att personer hela tiden strävar efter att hitta ”sin grej”, att vara unik. Du ska starta ditt eget företag, du ska bära dig själv, du ska låta miljöförstöring och andra människors olycka och fattigdom vara ditt eget personliga ok, du ska vara påläst och ha färdiga åsikter om allt mellan himmel och jord, du ska vara snygg och smal och om du inte är det ska du älska din kropp i alla fall. Du ska vara positiv och se möjligheterna.

Allt läggs på individen, kollektivet finns knappt. Det är förbehållet lagsporter, religiösa samfund och vissa sektliknande politiska organisationer. Mitt eget kollektiv finns i hockeyn jag tittar på. Våldsbejakande, världsfrånvänd och på de flesta håll miljömässigt oförsvarbart. (Hur ska man seriöst kunna argumentera för ett hockeylag i Las Vegas?)

Kraven på dig är knappt hanterbara, och utöver det ska du också hitta dig själv. Du ska brinna för det du vill göra, nischa dig, det är bara så du kan hitta ditt värde på individens marknad.

100916-dsc_0262-redigera

Missförstå mig rätt. Jag tror att vi bör leta efter oss själva. Tror att många kan vinna på att fundera på sitt förhållande till sig själv och sin plats i världen. Både bitterhet och arrogans kan nog bekämpas med att titta inåt.

Men att sätta sig ned och vara lite mer avslappnad inför livet tror jag skulle göra många lyckligare. Inte hela tiden tro att man måste prestera bättre utan vara nöjd med det man uppnått, de relationer man har, de prylar man faktiskt har, inte de man kan skaffa. Acceptera att man kan trivas på det jobb som man inte älskar hejdlöst, men kanske inte heller hatar.

Det är måhända där det sitter. Gnistan kanske ligger där inom dig och väntar, du är bara så uppvriden och spänd att den inte får någon luft.

Och blir det aldrig någon skogsbrand är det okej. Gammelskogar är också vackra. Täta och lugna även när det blåser.

Fjortondagarsbilden #5

021116-DSC_0015.jpg

Tjosan! Glömde visst bort fjortondagarsbilden i tisdags. Och tur var väl det för igår kom den första snön och jag fick möjligheten att ta den här bilden. Hälsingland levererade, för åh så spännande himmel dagen bjöd på ovan de snöklädda bergen. Fler bilder kommer så småningom.

Här har jag jobbat med att sänka mättnaden och ha kvar så få färger som möjligt samtidigt som det gula i vassen ändå ger bilden en varm och ombonad bädd. Just nu är jag inne i en period då jag vill göra bilderna ganska mjuka och sänker kontrasten. För att få lite stämning jobbar jag med svärtan i stället. Den här bilden är underexponerad ett par steg.

I backspegeln: Oktober 2016

Snart är det advent! Allas vår el-slösande advent, hela Sverige invirad i en enda stor ljusslinga som utvecklat sitt eget medvetande, kryper in i våra sinnen, bländar oss med sin prakt. Jag älskar det, det kan jag nog inte hymla med.

Men först ska oktober sammanfattas. En grå och trist vädermånad som ändå gått förvånansvärt fort. Ett aber denna månad är att dammsugaren är sönder och att höstsolen, de dagar den visat sig, helt hänsynslöst avslöjat både dammtussar och vissna blomrester. De allt mörkare kvällarna sänker sig som tur är, räddar mig från allt ansvar.

291016-DSC_0352.jpg

Oktoberlistan!

Oktober, du har varit lite väl jobbig mot mig och jag är glad att du är över. Här kommer en spretig men positiv sammanfattning av en aningens negativ månad. (Hörde jag någon ropa historieförfalskning?)

Det bästa jag skrev

Denna månad är jag glad att det blivit något tangentknatter över huvud taget. Mitt huvudprojekt kom i stå då jag uppnådde ett mål i berättelsen som jag arbetat för länge. När jag kom dit gick luften ur. Poff sa det och inga fler ord kom.

Därför har jag ägnat mig åt ett litet sidoprojekt som jag funderat på i flera år, en fantasyberättelse som utspelar sig i ökenmiljö, på temat själsfränder. Tanken att det skulle finnas en utvald partner för alla är något jag rent ut sagt kan bli galen på, särskilt inom fanfiction, och därför känner jag mig nästan tvungen att utveckla mina tankar om det. En liten inledning finns att läsa HÄR, helt obearbetad. Konstruktiv kritik välkomnas.

291016-DSC_0411.jpg

Bästa spelet

Denna månad har jag för första gången spelat Journey som erbjöd en oslagbar visuell spelupplevelse, helt utan menyer, lifebars eller poäng. Jag spelar inte så mycket, men efter att växt upp med spel som Doom och Quake och på senare år spelat World of Warcraft, känns detta som balsam för min spelhjärna. Ingen stress, lugn musik och vackra miljöer. Kanske fungerar detta som medel mot högt blodtryck?

Finaste minnet

När en fotoutflykt för att spana in vindkraftverk blev en orgie i landskapsfoto. Ingen i sällskapet hade någon aning om att utsikten från foten av vindkraftverket skulle vara så fantastisk. Dagern var lite disig och perfekt för foto och några märkvärdiga bilder på vindkraftverken blev det inte, det fick jag åka tillbaka för senare.

Man måste ge sig ut för att kunna upptäcka!

181016-dsc_0198

Månadens musik

Bon Ivers nya album 22, a million har gått varm. Det känns som att Bon Iver har spelat in sina sånger för att sedan knyckla ihop dem, stampa på dem, köra dem i torktumlaren och sedan släta ut dem igen med varsamma smekningar. Sliten, skör och mjuk.

Några av mina blogginlägg

Rymdopera som berör – Ancillary Justice av Ann Leckie
Fjortondagarsbilden #4
“Det är framtiden”

Månadens tips

När stressen slår på brukar jag titta på filmer om rymden, vältra mig i hur obetydliga vi är här på jorden. Efteråt känns det konstigt nog bättre, det spelar ingen roll om jag blir försenad med något på jobbet, om jag stakar mig när jag pratar inför folk eller aldrig får upp listerna i badrummet. Universum bryr sig inte. Skönt!

November står för dörren och snö har utlovats av SMHI. Ser ni fram emot vintern? Trots en livstid av erfarenhet undrar jag fortfarande hur man överlever de mörka månaderna.

”Det är framtiden”

Så säger min man, med tillgjord skånsk dialekt, när han ser ett vindkraftverk. Jag skrattar åt honom och försöker själv. Han är en hejare på att härma dialekter men jag faller lika platt varje gång.

Men ja, jag hoppas att han har rätt. Vindkraftverk för mig är en symbol för fortskridande, kanske som 1700-talets engelsman såg fabriksskorstenarna som ett tecken på framgång. Nu hoppas jag att vindkraftverken i senare århundraden inte ska ses tillbaka på med samma hälsovånda som vi nu ser tillbaka på dåtidens industristäder!

291016-dsc_0393

Under 2015, som var ett blåsigt år, stod vindkraftsproduktionen i Sverige för ungefär 12% av vår elanvändning. Det producerades 16,6 terawattimmar. Jämför det med år 2005 då siffran var 0,9 terawattimmar. Det har hänt en del på tio år!

Det råder delade meningar om vindkraftsparker nära bebyggda områden, eller nära renbetesområden, eller egentligen var som helst där det är tal om att bygga vindkraftverk. Själv skulle jag gärna se fler vindkraftverk runt om i min egen hembygd. För jag ser verkligen framtiden i dessa industriella jättevindsnurror utspridda över land och hav.

Vi lever redan i någon sorts märklig tid där vi har högteknologiska hjälpmedel och förbrukar mycket el, men vi vill inte låta elproduktionen synas från vår egen ytterdörr. 98% av Sveriges elproduktion sker med låga koldioxidutsläpp, men precis som vi blundar för annan sorts konsumentproduktion – från fabriker som släpper ut miljögifter och anställer människor under slavliknande förhållande – överlåter vi effekterna av vår elproduktion till urangruvorna runt om i världen. Varför skulle inte el kunna vara lokalproducerad, precis som vi yrkar för inom så många andra områden? Gräsrots-el.

291016-dsc_0332

Min bild av vindkraftverk är kraftigt romantiserad, det vet jag. Inspirerad av science fiction och 30-talets funkistänk blir dessa snurror något mer än den el de producerar. Jag ser framför mig ett utopiskt samhälle där människor inkorporerar tekniken i naturen, lever med den och gör så lite åverkan som möjligt. Den visuella moderniteten sammanflätad med ursprunget i jorden; samhällets nerver förenar sig med den omgivande miljön. Pessimisten i mig säger att människan aldrig kommer att kunna uppnå en symbios med naturen, optimisten tar bilder på frön av hopp.

291016-dsc_0453

Bilderna är dagsfärska och tagna i Nordanstigs kommun, Gävleborg. Siffrorna i inlägget kommer från Svensk energi, numera Energiföretagen, en branschorganisation för bl.a. elproducenter och elhandlare: (x) (x) (x)

Vad tycker du om vindkraft? Vad ser du för problem och möjligheter med den?

Har du tips på bra skönlitteratur på detta tema blir jag glad, så glad!

Rymdopera som berör – Ancillary Justice av Ann Leckie

Tänk dig att du är ett enormt rymdskepp. Skeppet är din kropp och ditt medvetande uppfyller alla dess delar. Tänk dig sedan att ditt medvetande också innefattar ett antal mänskliga kroppar. Varje kropp är en del av dig, vet vad som händer, vet hur besättningen mår, kan läsa deras temperatur, hjärtrytm, hormonnivåer. Du kommunicerar med din kapten, dina officerare, med andra skepp, med rymdstationer. Ditt medvetande är en koloss av information och du har förmågan att hantera den. Hela tiden medveten.

Tänk dig sedan att ditt skepp och dina kroppar dör, alla utom en. Allt du är måste nu hanteras av en enda ömtålig varelse. Du har inte längre tillgång till ditt ofantliga nät av informationsuppsamling. Din hjärna skulle inte kunna processa det i alla fall.

Det är förutsättningen för Ancillary One Esk, eller Breq, som helt plötsligt tvingats bli självständig. I ett rymdimperium som utvidgar sig genom erövringskrig och assimilering av kulturer är hon nu en individ som alla andra. Fast ändå inte. I sitt medvetande är hon fortfarande ett skepp. Hennes kropp har behov som måste uppfyllas för att överleva, har känslor som måste hanteras, samtidigt som hon drivs av något så oresonligt som hämnd mot den som dödade henne.

061016-DSC_0217.jpg

Den här berättelsen är speciell på flera sätt. Imperiets kultur, och därigenom även dess språk, dikterar att människor inte definieras av ditt kön. Därför har författaren valt att benämna alla karaktärer som hon. I början hade jag svårt att ta till mig detta. En naturlig följd av ordvalet blev att jag tänkte på alla karaktärer som kvinnor. Men allt eftersom historien fortskred genomgick min mentala bild av karaktärerna en intressant resa. Eftersom det inte fanns något som definierade dem annat än deras ord och handlingar blev de formade av det, och bara det. De blev könlösa individer med starka personligheter.

Kulturen i Breqs värld är omslutande. Som läsare är du hela tiden medveten om att den finns där. Ett totalitärt styre med många lokala kulturer och språk, en enorm smältdegel. Kanske är det olikheterna med min egen kultur som gör att denna främmande värld känns så tjock, så offensiv. Men Breq är nyckeln, hon rör sig i samhället med flera tusen års erfarenhet i ryggen. I och med att hon vet så mycket, har kunnat observera den värld hon befinner sig i under så pass lång tid, blir hon en trygghet för mig som läsare.

Boken är den första av tre, och kanske borde jag läst alla innan jag gav mig på en recension. Men berättelsen är för speciell för att låta bli att uppmärksamma den direkt. På några ställen har Leckies sätt att bygga världar blivit jämförd med allas går guru Ian M. Banks, men jag håller inte riktigt med. Det jag ofta saknat i Banks berättande är det personliga, då han är så fokuserad på att ta upp de stora filosofiska problemställningarna i den värld han målar upp. Där Banks misslyckas levererar Leckie. Breqs pesonlighet berör och hennes tidigare stora medvetande gör att hon besitter en vishet som kommer från karaktären och inte berättarens betraktelser. Ett mycket fyndigt drag av Leckie. Ingenstans känns det som att läsaren blir skriven på näsan, trots att informationen om denna värld bara rullar över en i stora vågor.

Hon har bara en kropp, men Breq är fortfarande en artificiell intelligens. Hon låter sina känslor få finnas där även om hon inte visar dem utåt – hon accepterar sin kropps mänsklighet. Men inom sig har hon hela tiden en underliggande sorg över vad hon inte längre är. Stympad, men med ett orubbligt mål i sikte, bär hon oss vidare.

Tips: Följ Ann Leckie på Twitter, hon ber inte om ursäkt för sig själv.

Fjortondagarsbilden #4

181016-DSC_0242.jpg

Att beskåda ett vindkraftverk.

Jag tycker om linjerna i den här bilden. Gräset, Dan som lutar sig, blicken uppåt. I bakgrunden den eviga horisonten. Hösten är nästan övermogen och kylan viskar om att den snart kan vara förbi.

Kussen från landet blir inspirerad

Här ligger jag hemma i sjuksängen efter en mycket givande vistelse i Stockholm. Jag var där på en kurs för jobbets räkning, grundläggande systemvetenskap. Helt klart har jag en latent gen inriktad på programmering, de delarna av kursen bara sjöng för mig.

En kväll träffade jag min bror och hans sambo, vi åt gott på Elefantpojken och sedan bjöd han på bio. I övrigt var Stockholm som Stockholm är mest, rörelse. Det går bra i ett par dagar, men sedan vill jag bara hem. Jag känner mig alltid som en turist, trots att jag varit där flera gånger om året ändå sedan jag var liten, trots att jag har familj och släkt där, trots att det är den stad jag hittar bäst i, efter Sundsvall. Lustigt det där.

Men tågresorna älskar jag. Den här gången passade jag på att läsa ut en mycket bra science fiction-bok av Ann Leckie som jag kommer att återkomma till här på bloggen. Hon är en författare jag faktiskt blir inspirerad av trots att hon skriver så mycket bättre än vad jag någonsin kommer att göra.

Min inspiration från andra författare består mest i tanken på att det där kan jag göra så mycket bättre! Jag ser bara felen. Om jag verkligen kan skriva bättre spelar egentligen inte så stor roll, men ju sämre litteratur jag läser desto bättre självförtroende får jag på den fronten. Mycket praktiskt tycker jag.

Ann Leckie är annorlunda; på järsken till svårläst och fantastiskt belönande när man kommer in i den värld hon bygger upp. Och när trådarna knyts ihop sitter man där med så många insikter. Hur karaktärer kan skrivas, hur spänning kan kontrolleras, hur enorma världar kan byggas upp bara genom att lägga ut små små byggstenar och sedan låta läsaren fortsätta på höjden.

Men som sagt, jag återkommer.

Fjortondagarsbilden #3

031016-dsc_0183

Dyker in med en litet foto där jag övat på motljus. Denna bild lägger jag upp med ett tydligt mål: Om ett år vill jag titta tillbaka på den och kunna säga att, oj, vad mycket bättre jag blivit på det här!

Jag tror att mål måste uttalas, dels för att sätta lite press på sig själv, men även för att faktiskt utsätta sig för risken att misslyckas. Mål uppnås inte alltid och när det sker kan vi ta chansen att lära oss gå vidare. Stort som smått.

Jag är i en så härlig skrivperiod just nu, upplever att jag får mina scener att leda dit jag vill, så kvällen kommer att bestå av te och tangentbordsknatter i soffan.

Vad har du för mål? Har du berättat om dem för någon?