Det priviligierade lantlivet

Där jag bor hör jag ofta ordet stadsbo som ett skällsord. En person som ur denna synvinkel alltså saknar sunt bondförnuft. Det ger sig ofta uttryck i små tragikomiska historier om folk som undrar vad ostarna på åkern är. Eller varför inte den semestrande stockholmaren som springer ut och skäller på bonden för att fläkten som torkar höet låter för högt eller för att det luktar illa när åkrarna gödslas med koskit.

Allt detta har ju sin grund i att människor från städerna inte vet hur saker och ting fungerar inom jordbruket. Likaså känner jag mig som kusinen från landet när jag misstar Sergels torg för Stureplan eller inte står på rätt sida i rulltrapporna så att folk kan gå förbi.

Det är denna okunskap om olika sätt att leva som på samma gång gör mig riktigt privilegierad när det gäller den livsstil jag valt att ha. Jag har växt upp på landet, jag har valt att bo kvar här. Mitt kontaktnät har kommit av bara farten och jag har aldrig behövt undra vad det kostar att anlita någon för att bygga en veranda, den bygger jag själv.

Det jag vill komma till är att det finns personer i städerna, som är uppvuxna där, som mycket gärna skulle vilja bo som jag. Ett litet hus med röda knutar, en trädgård att odla i och skogen runt knuten. Personer som inte vet var de ska börja för att uppnå detta, som inte vet hur man underhåller hus eller har den arbetsmässiga möjligheten att flytta någon annanstans.

1 juli 2016

Jag läste nyligen ett blogginlägg skrivet av en vän som tillsammans med sin sambo valt att flytta ut på landet, bort från stress och konsumtionshets, just för att kunna leva billigare och därav inte behöva lönearbeta lika mycket. Hon skrev om sitt liv hur det ser ut i hennes nya verklighet och fick därefter en kommentar att alla inte har råd att flytta ut på landet, att det är ett himla högertänk.

Och ja, det är ett problem. Det vi ser i media om lantlivsidyllen handlar oftast om välbärgade personer som inte bara har råd att köpa hus, de har även råd att anlita för att renovera det efter Ernsts alla regler och sedan kanske ha hästar eller bara använda det som sommarhus. Jag tycker också att det är ett himla högervriden bild.

Lösningen och räddningen i mina vänners fall har varit ett redan existerande kontaktnät och en rejäl dos rannsakande för att kunna leva på mindre, hyra ett litet hus i stället för att köpa, låta bilen stå så mycket som möjligt. Plus att i Norrland är det faktiskt billigare om man vill köpa ett hus. Köper man ett yttepyttelitet hus i inlandet kan man få det för ganska billigt.

Jag vill med detta inlägg både säga att det går att komma dit man vill, samtidigt som jag poängterar att jag själv, genom födsel och ohejdad vana, fått landsbygdslivet nästan på silverfat. Det är orättvist. Jag tror att fler skulle må bra av att kunna öppna dörren om kvällen, dra några djupa andetag och känna skogsdoften i lungorna innan det är dags att sova.

Men kunskap är nyckeln. Och internet finns. Läs, engagera dig och fråga. Fundera på lösningar, fundera på hur du skulle kunna ändra ditt levnadssätt och kanske din yrkesbana för att kunna försörja dig någon annanstans. Ett litet hus kostar mindre, färre inköp gör dig rikare och jorden mår bättre. Sedan hur vi skaffar oss ett ekonomiskt system som inte står och faller på konsumtion, det får vi lov att fundera på tillsammans. Förslag?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s