Höst i fjällen

100916-dsc_0187

Här kommer några fler bilder från min och Ranias lilla roadtrip till Ljungdalsfjällen i Härjedalen. Detta var första gången jag befann mig i fjälltrakter när höstfärgerna bara sprakade. Tänk att jag för tre år sedan bara sett fjällen en gång från ett bussfönster. Nu har jag varit där varje sommar sedan dess. Än har det inte blivit något längre än dagsvandringar, men jag hoppas att det kommer att ändras. Det är en nåd att dessa fantastiska vidder ligger bara några timmars bilfärd hemifrån.

100916-dsc_0380-2

Färden gick denna gång till Ljungdalen, i närheten av där Ljungan rinner upp i Ljungsjöarna på gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Ljungan är min ”hemälv” och det kändes speciellt att följa den uppströms. Vägen gick över älven flera gånger och vid varje överfart var hon lite mindre, till slut bara en forsande å över de svarta stenarna. Vid Ljungas mynning är vattenrörelsen stadig och beslutsam. Här uppe i hennes ungdom spratt och lekte hon över stenarna. Det drog lite i upptäcktsnerven och jag tänkte på att följa vattnet ännu längre uppströms, till där det inte fanns några vägar att ta sig fram på, ända fram till början.

100916-dsc_0212

Vidderna och vägen upp mot Kläppen. Från Södra Ljungdalsberget.

Vi var inte utrustade för någon längre vanding, men när vi kom till Ljungdalen körde vi vidare till parkeringen för dem som ska vandra till Helags fjällstation. Bara utsikten därifrån var förunderlig. Solen spelade över Dunsjöfjället och bruset från Kesuån steg över ljudet av trädens sus.

Det var ganska sent på dagen – så går det när det sitter två fotografer i en bil som hela tiden ropar ‘stanna jag måste fota!’ – och mörkret var på ingående. Därför hade vi inte tid att gå promenaden till Kesuvallen där man ska kunna se Helagsfjället torna upp sig. I stället for vi till Viksjön söder om Ljungdalens samhälle där vi övernattade på en liten parkering. Vi somnade i bilen till ljudet av en bäcks porlande och med magen full av mat Rania lagat på spritköket.

090916-dsc_0147

På morgonen kunde vi tvätta oss i bäcken för att sedan gå upp på Södra Ljungdalsberget. När vi kom upp låg de låga molnen som slöjor mellan bergen österut mot Storsjön. Vi blev helt hänförda, jag glömde till och med bort att vända blicken mot Helagsfället, som jag kommit dit för att se. Det visade sig att Helags och Predikstolens toppar var molnbeklädda och så fortsatte det hela dagen.

Promenaden upp på berget var kort, en kilometer och knappt brant. Detta berg kan verkligen rekommenderas för de som vill ha en trevlig liten utflykt utan större ansträngning. Leden var tydligt skyltad, mestadels torr och på toppen finns det ett vindskydd där vi fikade Ranias goda pannkakor.

100916-dsc_0325

Moln över Helags och Predikstolen, från Flatruet.

När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka till bilen och for söderut mot Flatruet. Vägen går rakt över fjället och vidderna sträckte sig runt om oss, brunröda av höstfärger. Vi visste knappt vart vi skulle vända oss för allt var så vackert. Vinden tog i ganska bra kan jag säga!

Längs vägen såg vi renar flera gånger och Rania ropade stanna! hela tiden. Det var roligt och hon hade verkligen sitt game face på. Vid ett tillfälle körde jag efter henne med bilen men hon motade bestämt bort mig. Jag fick inte störa renarna. Hon hörde nog inte att jag skrattade där jag satt. Fotograf in action!

Efter färden över Flatruet kände jag mig ganska överväldigad av intryck. Jag brukar inte vara känslig för sådant, men jag hade en vag känsla av att ha varit i himlen och varit tvungen att åka därifrån. Det var nog färgerna, jag älskar bruna och gula toner när jag fotograferar, i kombination med den vidsträckta naturen. Visste ni att man kan se Sonfjället från Flatruet? Det är sex mil fågelvägen.

 

100916-dsc_0347

Vi hade planerat att Messlingen med sina hällristningar och raviner skulle bli nästa steg på färden, med en lite längre vandring än den på morgonen. Men i mitt sinnestillstånd var jag inte riktigt redo för fler intryck. Vi bestämde oss för att åka hem i stället för att övernatta en natt till. Rania sade att det kändes bra att kunna ändra sina planer, att de inte var skrivna i sten. Jag håller med, och det kanske är något att tänka på i vardagen också, att kunna vara lite mer flytande, inte få en hel dag förstörd om det är något som inte klaffar.

När jag blev kontaktad av Rania på Instagram för att hon ville fotografera våra vaktlar trodde jag knappast att jag skulle få så härliga vänner i henne och hennes sambo. Vi funkar så bra ihop och det känns så skönt att kunna bolla tankar om fotograferande och en lugnare och mer minimalistisk livsstil med dem.

Tack Rania och fjällvidderna för en härlig helg!

100916-dsc_0276

Annonser

One thought on “Höst i fjällen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s