Ditt kall och din gnista

Jag lyssnar på en låt där artisten skanderar att han var född till att göra musik, att han är bra på det och så himla nöjd med livet han lever. Och det är ju bra för honom, tycker jag. Jag får lyssna på musik jag gillar och han har hittat en mening i sitt liv. Men samtidigt är jag lite avundsjuk, för han har något som inte jag har.

Tänk att hitta sitt kall. Att verkligen hitta det man brinner för och känner att man kan utvecklas i. De flesta gör nog inte det, utan längtar, letar och undrar vad det är för fel. Undrar var gnistan är som ska tända skogsbranden i deras hjärtan. För alla ska ha det där drivet.

Jag tycker mig se ett problem i att personer hela tiden strävar efter att hitta ”sin grej”, att vara unik. Du ska starta ditt eget företag, du ska bära dig själv, du ska låta miljöförstöring och andra människors olycka och fattigdom vara ditt eget personliga ok, du ska vara påläst och ha färdiga åsikter om allt mellan himmel och jord, du ska vara snygg och smal och om du inte är det ska du älska din kropp i alla fall. Du ska vara positiv och se möjligheterna.

Allt läggs på individen, kollektivet finns knappt. Det är förbehållet lagsporter, religiösa samfund och vissa sektliknande politiska organisationer. Mitt eget kollektiv finns i hockeyn jag tittar på. Våldsbejakande, världsfrånvänd och på de flesta håll miljömässigt oförsvarbart. (Hur ska man seriöst kunna argumentera för ett hockeylag i Las Vegas?)

Kraven på dig är knappt hanterbara, och utöver det ska du också hitta dig själv. Du ska brinna för det du vill göra, nischa dig, det är bara så du kan hitta ditt värde på individens marknad.

100916-dsc_0262-redigera

Missförstå mig rätt. Jag tror att vi bör leta efter oss själva. Tror att många kan vinna på att fundera på sitt förhållande till sig själv och sin plats i världen. Både bitterhet och arrogans kan nog bekämpas med att titta inåt.

Men att sätta sig ned och vara lite mer avslappnad inför livet tror jag skulle göra många lyckligare. Inte hela tiden tro att man måste prestera bättre utan vara nöjd med det man uppnått, de relationer man har, de prylar man faktiskt har, inte de man kan skaffa. Acceptera att man kan trivas på det jobb som man inte älskar hejdlöst, men kanske inte heller hatar.

Det är måhända där det sitter. Gnistan kanske ligger där inom dig och väntar, du är bara så uppvriden och spänd att den inte får någon luft.

Och blir det aldrig någon skogsbrand är det okej. Gammelskogar är också vackra. Täta och lugna även när det blåser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s