Fjortondagarsbilden #6

121116-dsc_0149

Ni som följer mig på Instagram har redan sett den här bilden, men oj vad jag är nöjd med den. Vanligtvis brukar jag inte redigera bilderna så mycket men den här var som gjord för lite hårdare tag i Photoshop. Här har jag bland annat lagt till slingor i håret och givit ansiktet lite mer lyster. Modellen är min fina syster Frida.

Jag tycker att porträttfoto är knepigt. Fotografen Irene Rudnyk är däremot riktigt duktig. På hennes YouTube-kanal finns mängder av tutorials och bakom kulisserna-snuttar som jag tagit inspiration av på sistone. Det är bara att tröska vidare för att bli bättre!

Fjortondagarsbilden #5

021116-DSC_0015.jpg

Tjosan! Glömde visst bort fjortondagarsbilden i tisdags. Och tur var väl det för igår kom den första snön och jag fick möjligheten att ta den här bilden. Hälsingland levererade, för åh så spännande himmel dagen bjöd på ovan de snöklädda bergen. Fler bilder kommer så småningom.

Här har jag jobbat med att sänka mättnaden och ha kvar så få färger som möjligt samtidigt som det gula i vassen ändå ger bilden en varm och ombonad bädd. Just nu är jag inne i en period då jag vill göra bilderna ganska mjuka och sänker kontrasten. För att få lite stämning jobbar jag med svärtan i stället. Den här bilden är underexponerad ett par steg.

I backspegeln: Oktober 2016

Snart är det advent! Allas vår el-slösande advent, hela Sverige invirad i en enda stor ljusslinga som utvecklat sitt eget medvetande, kryper in i våra sinnen, bländar oss med sin prakt. Jag älskar det, det kan jag nog inte hymla med.

Men först ska oktober sammanfattas. En grå och trist vädermånad som ändå gått förvånansvärt fort. Ett aber denna månad är att dammsugaren är sönder och att höstsolen, de dagar den visat sig, helt hänsynslöst avslöjat både dammtussar och vissna blomrester. De allt mörkare kvällarna sänker sig som tur är, räddar mig från allt ansvar.

291016-DSC_0352.jpg

Oktoberlistan!

Oktober, du har varit lite väl jobbig mot mig och jag är glad att du är över. Här kommer en spretig men positiv sammanfattning av en aningens negativ månad. (Hörde jag någon ropa historieförfalskning?)

Det bästa jag skrev

Denna månad är jag glad att det blivit något tangentknatter över huvud taget. Mitt huvudprojekt kom i stå då jag uppnådde ett mål i berättelsen som jag arbetat för länge. När jag kom dit gick luften ur. Poff sa det och inga fler ord kom.

Därför har jag ägnat mig åt ett litet sidoprojekt som jag funderat på i flera år, en fantasyberättelse som utspelar sig i ökenmiljö, på temat själsfränder. Tanken att det skulle finnas en utvald partner för alla är något jag rent ut sagt kan bli galen på, särskilt inom fanfiction, och därför känner jag mig nästan tvungen att utveckla mina tankar om det. En liten inledning finns att läsa HÄR, helt obearbetad. Konstruktiv kritik välkomnas.

291016-DSC_0411.jpg

Bästa spelet

Denna månad har jag för första gången spelat Journey som erbjöd en oslagbar visuell spelupplevelse, helt utan menyer, lifebars eller poäng. Jag spelar inte så mycket, men efter att växt upp med spel som Doom och Quake och på senare år spelat World of Warcraft, känns detta som balsam för min spelhjärna. Ingen stress, lugn musik och vackra miljöer. Kanske fungerar detta som medel mot högt blodtryck?

Finaste minnet

När en fotoutflykt för att spana in vindkraftverk blev en orgie i landskapsfoto. Ingen i sällskapet hade någon aning om att utsikten från foten av vindkraftverket skulle vara så fantastisk. Dagern var lite disig och perfekt för foto och några märkvärdiga bilder på vindkraftverken blev det inte, det fick jag åka tillbaka för senare.

Man måste ge sig ut för att kunna upptäcka!

181016-dsc_0198

Månadens musik

Bon Ivers nya album 22, a million har gått varm. Det känns som att Bon Iver har spelat in sina sånger för att sedan knyckla ihop dem, stampa på dem, köra dem i torktumlaren och sedan släta ut dem igen med varsamma smekningar. Sliten, skör och mjuk.

Några av mina blogginlägg

Rymdopera som berör – Ancillary Justice av Ann Leckie
Fjortondagarsbilden #4
“Det är framtiden”

Månadens tips

När stressen slår på brukar jag titta på filmer om rymden, vältra mig i hur obetydliga vi är här på jorden. Efteråt känns det konstigt nog bättre, det spelar ingen roll om jag blir försenad med något på jobbet, om jag stakar mig när jag pratar inför folk eller aldrig får upp listerna i badrummet. Universum bryr sig inte. Skönt!

November står för dörren och snö har utlovats av SMHI. Ser ni fram emot vintern? Trots en livstid av erfarenhet undrar jag fortfarande hur man överlever de mörka månaderna.

”Det är framtiden”

Så säger min man, med tillgjord skånsk dialekt, när han ser ett vindkraftverk. Jag skrattar åt honom och försöker själv. Han är en hejare på att härma dialekter men jag faller lika platt varje gång.

Men ja, jag hoppas att han har rätt. Vindkraftverk för mig är en symbol för fortskridande, kanske som 1700-talets engelsman såg fabriksskorstenarna som ett tecken på framgång. Nu hoppas jag att vindkraftverken i senare århundraden inte ska ses tillbaka på med samma hälsovånda som vi nu ser tillbaka på dåtidens industristäder!

291016-dsc_0393

Under 2015, som var ett blåsigt år, stod vindkraftsproduktionen i Sverige för ungefär 12% av vår elanvändning. Det producerades 16,6 terawattimmar. Jämför det med år 2005 då siffran var 0,9 terawattimmar. Det har hänt en del på tio år!

Det råder delade meningar om vindkraftsparker nära bebyggda områden, eller nära renbetesområden, eller egentligen var som helst där det är tal om att bygga vindkraftverk. Själv skulle jag gärna se fler vindkraftverk runt om i min egen hembygd. För jag ser verkligen framtiden i dessa industriella jättevindsnurror utspridda över land och hav.

Vi lever redan i någon sorts märklig tid där vi har högteknologiska hjälpmedel och förbrukar mycket el, men vi vill inte låta elproduktionen synas från vår egen ytterdörr. 98% av Sveriges elproduktion sker med låga koldioxidutsläpp, men precis som vi blundar för annan sorts konsumentproduktion – från fabriker som släpper ut miljögifter och anställer människor under slavliknande förhållande – överlåter vi effekterna av vår elproduktion till urangruvorna runt om i världen. Varför skulle inte el kunna vara lokalproducerad, precis som vi yrkar för inom så många andra områden? Gräsrots-el.

291016-dsc_0332

Min bild av vindkraftverk är kraftigt romantiserad, det vet jag. Inspirerad av science fiction och 30-talets funkistänk blir dessa snurror något mer än den el de producerar. Jag ser framför mig ett utopiskt samhälle där människor inkorporerar tekniken i naturen, lever med den och gör så lite åverkan som möjligt. Den visuella moderniteten sammanflätad med ursprunget i jorden; samhällets nerver förenar sig med den omgivande miljön. Pessimisten i mig säger att människan aldrig kommer att kunna uppnå en symbios med naturen, optimisten tar bilder på frön av hopp.

291016-dsc_0453

Bilderna är dagsfärska och tagna i Nordanstigs kommun, Gävleborg. Siffrorna i inlägget kommer från Svensk energi, numera Energiföretagen, en branschorganisation för bl.a. elproducenter och elhandlare: (x) (x) (x)

Vad tycker du om vindkraft? Vad ser du för problem och möjligheter med den?

Har du tips på bra skönlitteratur på detta tema blir jag glad, så glad!

Fjortondagarsbilden #4

181016-DSC_0242.jpg

Att beskåda ett vindkraftverk.

Jag tycker om linjerna i den här bilden. Gräset, Dan som lutar sig, blicken uppåt. I bakgrunden den eviga horisonten. Hösten är nästan övermogen och kylan viskar om att den snart kan vara förbi.

Fjortondagarsbilden #3

031016-dsc_0183

Dyker in med en litet foto där jag övat på motljus. Denna bild lägger jag upp med ett tydligt mål: Om ett år vill jag titta tillbaka på den och kunna säga att, oj, vad mycket bättre jag blivit på det här!

Jag tror att mål måste uttalas, dels för att sätta lite press på sig själv, men även för att faktiskt utsätta sig för risken att misslyckas. Mål uppnås inte alltid och när det sker kan vi ta chansen att lära oss gå vidare. Stort som smått.

Jag är i en så härlig skrivperiod just nu, upplever att jag får mina scener att leda dit jag vill, så kvällen kommer att bestå av te och tangentbordsknatter i soffan.

Vad har du för mål? Har du berättat om dem för någon?

I backspegeln: September 2016

Nu är det en och en halv månad sedan jag började på den här bloggen. Det här är inte på långa vägar min första blogg, men jag kände att det behövdes en nystart, ville ändra inriktning lite. En del i nystarten är att ha en månadssammanfattning.

Det viktigaste tänket jag har med bloggandet just nu är att göra det för min egen skull. Jag vill inte stressa med att pumpa ut inlägg bara för att flödet ska finnas, i stället vill jag försöka utforska min egen kreativitet. Nyligen har jag tagit upp kameran på allvar efter att ha låtit den ligga under flera år. Mitt intresse för att skriva växer hela tiden, jag har kommit längre i mitt nuvarande bokprojekt än vad jag gjort med något tidigare. Det blir fler och fler små teckningar i marginalerna på mina papper. Hela hösten har varit en kreativ nystart för mig, och jag känner redan att bloggen hjälper mig på vägen.

September har varit stressig. Jag har dykt ner för mycket i jobbet och inte tagit mig tid att titta upp. Men månaden har bjudit på många härliga stunder också. Höjdpunkten var resan till Härjedalen tillsammans med Rania. Därutöver har jag hunnit fylla år, plurrat i havet, burit ved, levererat bröllopsbilder och börjat höststäda i trädgården. Och fotograferat, fotograferat en himla massa.

Septemberlistan!

Morgnarna är fortfarande ljusa, men i och med oktobers snara ankomst försöker jag uppskatta dem så mycket det bara går. För att sammanfatta september har jag gjort en liten lista.

Det bästa jag skrev

Hans planering känns ogenomtänkt när han tittar på den i ljuset av de senaste dagarnas händelser. Ingenting i hans anteckningar tar höjd för andra människors obotliga förmåga att ställa till det för sig. Varför kan man inte räkna in den procentuella risken att någon i ens omgivning gör något oväntat, så att man kan kontra det oförutsedda med en mothandling?

Den bästa jag läste

Thoughts are ephemeral, they evaporate in the moment they occur, unless they are given action and material form. Wishes and intensions, the same. Meaningless, unless they impel you to one choice or another, some deed or course of action, however insignificant. Thoughts that lead to action can be dangerous. Thoughts that do not, mean less than nothing. – Ur Ancillary justice, av Ann Leckie

Texten handlar om ett påstående att auktoritära myndigheter inte bryr sig om vad medborgarna tänker, bara de gör som de ska. Det går nog att diskutera, men texten passar helt omvänt också in på hur jag försöker tänka när jag mår dåligt. Känslorna kan få finnas där, men du väljer hur du ska agera på dina tankar. Den här boken är det bästa jag läst på länge. Jag kommer att skriva mer om den, men måste smälta upplevelsen lite först.

Det finaste minnet

En oplanerad kvällsutflykt med min man där solen sken och vi hittade en övergiven husvagn, ett kalhygge och ett förfallet hus.

september-i-backspegeln-7

Månades bloggfavorit

Lugnochfin, en blogg av Louise Stigell. Särskilt inlägget Den svåra konsten att djuparbeta, som handlar om hur lättdistraherade vi är. Jag känner igen mig så mycket i det Louise skriver, både som introvert och i hennes skrivintresse, och inspireras mycket av hennes utmärkta tips och små utbildningsserier hon har på bloggen. Den senaste handlar om att skriva. Tummen upp!

Månadens musik

Ziggy Alberts har gått på högvarv på sistone. Åh surfmusik, var min första tanke när jag hörde första låten, sedan gick texten;

And I miss you most when the sunlight filters across these empty sheets.
Days in the sun. Ben Howard on repeat.

Och ja, jag får samma känsla av hans musik som av Ben Howards album Every Kingdom från 2011. Det är inte mycket jag hört som kan mäta sig med det. Härlig bilmusik!

september-i-backspegeln-8

Månadens lärdom

Hoppa hopprep är högintensiv träning, jag skojar inte. Och ni med kvinnliga delar, se till att gå på toa innan, eller ha knipmuskeln beredd. Haha!

Några av mina blogginlägg

Inspirationen och den goda stölden
Skrivande: Det medvetna valet att undvika konsumentkulturen
Fjortondagarsbilden #2


Nu ser jag fram emot en kväll med goda vänner och i morgon har mamma invigning för sin nyrenoverade toalett. Bubbel är utlovat. Hon kan verkligen konsten att greppa alla chanser till glädje och samvaro!

Sedan bär det vidare in i den riktiga höstmånaden. Vad innebär oktober för dig?

Höst i fjällen

100916-dsc_0187

Här kommer några fler bilder från min och Ranias lilla roadtrip till Ljungdalsfjällen i Härjedalen. Detta var första gången jag befann mig i fjälltrakter när höstfärgerna bara sprakade. Tänk att jag för tre år sedan bara sett fjällen en gång från ett bussfönster. Nu har jag varit där varje sommar sedan dess. Än har det inte blivit något längre än dagsvandringar, men jag hoppas att det kommer att ändras. Det är en nåd att dessa fantastiska vidder ligger bara några timmars bilfärd hemifrån.

100916-dsc_0380-2

Färden gick denna gång till Ljungdalen, i närheten av där Ljungan rinner upp i Ljungsjöarna på gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Ljungan är min ”hemälv” och det kändes speciellt att följa den uppströms. Vägen gick över älven flera gånger och vid varje överfart var hon lite mindre, till slut bara en forsande å över de svarta stenarna. Vid Ljungas mynning är vattenrörelsen stadig och beslutsam. Här uppe i hennes ungdom spratt och lekte hon över stenarna. Det drog lite i upptäcktsnerven och jag tänkte på att följa vattnet ännu längre uppströms, till där det inte fanns några vägar att ta sig fram på, ända fram till början.

100916-dsc_0212

Vidderna och vägen upp mot Kläppen. Från Södra Ljungdalsberget.

Vi var inte utrustade för någon längre vanding, men när vi kom till Ljungdalen körde vi vidare till parkeringen för dem som ska vandra till Helags fjällstation. Bara utsikten därifrån var förunderlig. Solen spelade över Dunsjöfjället och bruset från Kesuån steg över ljudet av trädens sus.

Det var ganska sent på dagen – så går det när det sitter två fotografer i en bil som hela tiden ropar ‘stanna jag måste fota!’ – och mörkret var på ingående. Därför hade vi inte tid att gå promenaden till Kesuvallen där man ska kunna se Helagsfjället torna upp sig. I stället for vi till Viksjön söder om Ljungdalens samhälle där vi övernattade på en liten parkering. Vi somnade i bilen till ljudet av en bäcks porlande och med magen full av mat Rania lagat på spritköket.

090916-dsc_0147

På morgonen kunde vi tvätta oss i bäcken för att sedan gå upp på Södra Ljungdalsberget. När vi kom upp låg de låga molnen som slöjor mellan bergen österut mot Storsjön. Vi blev helt hänförda, jag glömde till och med bort att vända blicken mot Helagsfället, som jag kommit dit för att se. Det visade sig att Helags och Predikstolens toppar var molnbeklädda och så fortsatte det hela dagen.

Promenaden upp på berget var kort, en kilometer och knappt brant. Detta berg kan verkligen rekommenderas för de som vill ha en trevlig liten utflykt utan större ansträngning. Leden var tydligt skyltad, mestadels torr och på toppen finns det ett vindskydd där vi fikade Ranias goda pannkakor.

100916-dsc_0325

Moln över Helags och Predikstolen, från Flatruet.

När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka till bilen och for söderut mot Flatruet. Vägen går rakt över fjället och vidderna sträckte sig runt om oss, brunröda av höstfärger. Vi visste knappt vart vi skulle vända oss för allt var så vackert. Vinden tog i ganska bra kan jag säga!

Längs vägen såg vi renar flera gånger och Rania ropade stanna! hela tiden. Det var roligt och hon hade verkligen sitt game face på. Vid ett tillfälle körde jag efter henne med bilen men hon motade bestämt bort mig. Jag fick inte störa renarna. Hon hörde nog inte att jag skrattade där jag satt. Fotograf in action!

Efter färden över Flatruet kände jag mig ganska överväldigad av intryck. Jag brukar inte vara känslig för sådant, men jag hade en vag känsla av att ha varit i himlen och varit tvungen att åka därifrån. Det var nog färgerna, jag älskar bruna och gula toner när jag fotograferar, i kombination med den vidsträckta naturen. Visste ni att man kan se Sonfjället från Flatruet? Det är sex mil fågelvägen.

 

100916-dsc_0347

Vi hade planerat att Messlingen med sina hällristningar och raviner skulle bli nästa steg på färden, med en lite längre vandring än den på morgonen. Men i mitt sinnestillstånd var jag inte riktigt redo för fler intryck. Vi bestämde oss för att åka hem i stället för att övernatta en natt till. Rania sade att det kändes bra att kunna ändra sina planer, att de inte var skrivna i sten. Jag håller med, och det kanske är något att tänka på i vardagen också, att kunna vara lite mer flytande, inte få en hel dag förstörd om det är något som inte klaffar.

När jag blev kontaktad av Rania på Instagram för att hon ville fotografera våra vaktlar trodde jag knappast att jag skulle få så härliga vänner i henne och hennes sambo. Vi funkar så bra ihop och det känns så skönt att kunna bolla tankar om fotograferande och en lugnare och mer minimalistisk livsstil med dem.

Tack Rania och fjällvidderna för en härlig helg!

100916-dsc_0276

Fjortondagarsbilden #2

100916-dsc_0208-2

Dunsjöfjället, Härjedalen

Formerna och strukturen i ett fjällandskap har jag svårt att se mig mätt på. Att se något så stort på så långt avstånd är som att flyga. Man vet att ytan är stor, men hjärnan kopplar inte riktigt att varenda plutt i skogen är ett träd, och att marken inte alls är så slät och jämn som det ser ut på håll. Naturen blir så prydlig. Och visst är det märkligt att alla de små stenarna, buskarna och träden blir något helt annat när de kommer samman i denna mängd.

Vanligtvis ser vi inte de stora sammanhangen så här, vi är nere i detaljerna, inne i skogen eller inne i vår vardag, oss själva. Kanske är det därför tankarna flyter lite lättare när fjällen kommer för ögonen, vetskapen om att allt vi gör faktiskt bildar något större. Kunde jag se min egen helhet på samma sätt kanske jag skulle ha lättare att nå dit jag vill, kanske skulle målet se annorlunda ut.

Om vi kunde stiga utom oss själva. Om mänskligheten kunde se sig själv genom kollektivets ögon, utan individens förvrängda lins. Vad skulle vi då kunna uppnå?

Kraften i vattnet, i tanken

Havet igen. Den här gången var vattenmassan lugn. Men det är konstigt hur massiv den ändå känns. Att något som rinner en ur händerna kan ha en sådan kraft bara det sätts i rörelse. Man vet att energin finns där, trots att rörelserna var loja.

170916-dsc_0048

Det var skönt att få lufta sig lite, tillsammans med goda vänner. Trots att jag valt att inte arbeta heltid känns jobbet för mycket ibland och de sista veckorna har helgerna varit välbehövliga andningshål. Det är något jag aktivt jobbar på att förändra. Varje dag är värd att ha livskvalitet, och jag vet att förändringen främst ligger i mitt eget beteende. Jag vet att jag är lättstressad och har en tendens att oroa mig, har för höga krav på mig själv. Och gång efter annan faller jag ner i den där stress-tratten och måste kravla mig upp igen. Hjärnan älskar tankens vana, den har sina utkarvade motorvägar där allt går alldeles för fort. Det krävs lite list för att inte missa avfarten till de lugnare småvägarna.

Många är de gångerna jag varit tvungen att kliva åt sidan och försökt betrakta mig själv utifrån, sett att det är jag som har de högsta kraven på mig själv, att jag utan problem kan sänka dem några pinnhål. Till och med när jag skriver det här sitter jag och undrar om det verkligen är sant, är jag inte bara lat? Jag har ju inte presterat så mycket på jobbet sista veckan, varit trött och trögtänkt.

Sådana tankar är en ganska bra indikation på att logiken stämmer och att känslan inte går att lita på. Varför ska man pressa sig när man inte klarar av det? Då är det läge att använda de timmar jag har över, av att inte jobba heltid, till vila och återhämtning. Det är ju därför jag frigjort dem, faktiskt betalt för dem i utebliven lön.

Jobbet blir dessutom mycket roligare när energin finns där.

170916-dsc_0036

Så i stället för att tänka på min egen inbillade otillräcklighet gick jag där och undrade hur högt det small när sprickorna i stenen blev till, hur det såg ut precis när lavan svalnat, när jordbävningar flyttade urberget, innan inlandsisarna slipade ytan slät och len.

Sedan halkade jag på en hal sten och trillade i vattnet, kamera och allt. När jag föll var jag övertygad om att nu slår jag huvudet och dör. Och adrenalinet och lättnaden flödade nog en aning för efteråt jag kunde inte sluta le, allt var spännande och vattnet kändes varmt. Kamerans väl och ve kändes högst irrelevant. Men den överlevde den också. Det enda offret var en stackars mini-räka som fastnat i håret. Förlåt räkan!