I backspegeln: Oktober 2016

Snart är det advent! Allas vår el-slösande advent, hela Sverige invirad i en enda stor ljusslinga som utvecklat sitt eget medvetande, kryper in i våra sinnen, bländar oss med sin prakt. Jag älskar det, det kan jag nog inte hymla med.

Men först ska oktober sammanfattas. En grå och trist vädermånad som ändå gått förvånansvärt fort. Ett aber denna månad är att dammsugaren är sönder och att höstsolen, de dagar den visat sig, helt hänsynslöst avslöjat både dammtussar och vissna blomrester. De allt mörkare kvällarna sänker sig som tur är, räddar mig från allt ansvar.

291016-DSC_0352.jpg

Oktoberlistan!

Oktober, du har varit lite väl jobbig mot mig och jag är glad att du är över. Här kommer en spretig men positiv sammanfattning av en aningens negativ månad. (Hörde jag någon ropa historieförfalskning?)

Det bästa jag skrev

Denna månad är jag glad att det blivit något tangentknatter över huvud taget. Mitt huvudprojekt kom i stå då jag uppnådde ett mål i berättelsen som jag arbetat för länge. När jag kom dit gick luften ur. Poff sa det och inga fler ord kom.

Därför har jag ägnat mig åt ett litet sidoprojekt som jag funderat på i flera år, en fantasyberättelse som utspelar sig i ökenmiljö, på temat själsfränder. Tanken att det skulle finnas en utvald partner för alla är något jag rent ut sagt kan bli galen på, särskilt inom fanfiction, och därför känner jag mig nästan tvungen att utveckla mina tankar om det. En liten inledning finns att läsa HÄR, helt obearbetad. Konstruktiv kritik välkomnas.

291016-DSC_0411.jpg

Bästa spelet

Denna månad har jag för första gången spelat Journey som erbjöd en oslagbar visuell spelupplevelse, helt utan menyer, lifebars eller poäng. Jag spelar inte så mycket, men efter att växt upp med spel som Doom och Quake och på senare år spelat World of Warcraft, känns detta som balsam för min spelhjärna. Ingen stress, lugn musik och vackra miljöer. Kanske fungerar detta som medel mot högt blodtryck?

Finaste minnet

När en fotoutflykt för att spana in vindkraftverk blev en orgie i landskapsfoto. Ingen i sällskapet hade någon aning om att utsikten från foten av vindkraftverket skulle vara så fantastisk. Dagern var lite disig och perfekt för foto och några märkvärdiga bilder på vindkraftverken blev det inte, det fick jag åka tillbaka för senare.

Man måste ge sig ut för att kunna upptäcka!

181016-dsc_0198

Månadens musik

Bon Ivers nya album 22, a million har gått varm. Det känns som att Bon Iver har spelat in sina sånger för att sedan knyckla ihop dem, stampa på dem, köra dem i torktumlaren och sedan släta ut dem igen med varsamma smekningar. Sliten, skör och mjuk.

Några av mina blogginlägg

Rymdopera som berör – Ancillary Justice av Ann Leckie
Fjortondagarsbilden #4
“Det är framtiden”

Månadens tips

När stressen slår på brukar jag titta på filmer om rymden, vältra mig i hur obetydliga vi är här på jorden. Efteråt känns det konstigt nog bättre, det spelar ingen roll om jag blir försenad med något på jobbet, om jag stakar mig när jag pratar inför folk eller aldrig får upp listerna i badrummet. Universum bryr sig inte. Skönt!

November står för dörren och snö har utlovats av SMHI. Ser ni fram emot vintern? Trots en livstid av erfarenhet undrar jag fortfarande hur man överlever de mörka månaderna.

Rymdopera som berör – Ancillary Justice av Ann Leckie

Tänk dig att du är ett enormt rymdskepp. Skeppet är din kropp och ditt medvetande uppfyller alla dess delar. Tänk dig sedan att ditt medvetande också innefattar ett antal mänskliga kroppar. Varje kropp är en del av dig, vet vad som händer, vet hur besättningen mår, kan läsa deras temperatur, hjärtrytm, hormonnivåer. Du kommunicerar med din kapten, dina officerare, med andra skepp, med rymdstationer. Ditt medvetande är en koloss av information och du har förmågan att hantera den. Hela tiden medveten.

Tänk dig sedan att ditt skepp och dina kroppar dör, alla utom en. Allt du är måste nu hanteras av en enda ömtålig varelse. Du har inte längre tillgång till ditt ofantliga nät av informationsuppsamling. Din hjärna skulle inte kunna processa det i alla fall.

Det är förutsättningen för Ancillary One Esk, eller Breq, som helt plötsligt tvingats bli självständig. I ett rymdimperium som utvidgar sig genom erövringskrig och assimilering av kulturer är hon nu en individ som alla andra. Fast ändå inte. I sitt medvetande är hon fortfarande ett skepp. Hennes kropp har behov som måste uppfyllas för att överleva, har känslor som måste hanteras, samtidigt som hon drivs av något så oresonligt som hämnd mot den som dödade henne.

061016-DSC_0217.jpg

Den här berättelsen är speciell på flera sätt. Imperiets kultur, och därigenom även dess språk, dikterar att människor inte definieras av ditt kön. Därför har författaren valt att benämna alla karaktärer som hon. I början hade jag svårt att ta till mig detta. En naturlig följd av ordvalet blev att jag tänkte på alla karaktärer som kvinnor. Men allt eftersom historien fortskred genomgick min mentala bild av karaktärerna en intressant resa. Eftersom det inte fanns något som definierade dem annat än deras ord och handlingar blev de formade av det, och bara det. De blev könlösa individer med starka personligheter.

Kulturen i Breqs värld är omslutande. Som läsare är du hela tiden medveten om att den finns där. Ett totalitärt styre med många lokala kulturer och språk, en enorm smältdegel. Kanske är det olikheterna med min egen kultur som gör att denna främmande värld känns så tjock, så offensiv. Men Breq är nyckeln, hon rör sig i samhället med flera tusen års erfarenhet i ryggen. I och med att hon vet så mycket, har kunnat observera den värld hon befinner sig i under så pass lång tid, blir hon en trygghet för mig som läsare.

Boken är den första av tre, och kanske borde jag läst alla innan jag gav mig på en recension. Men berättelsen är för speciell för att låta bli att uppmärksamma den direkt. På några ställen har Leckies sätt att bygga världar blivit jämförd med allas går guru Ian M. Banks, men jag håller inte riktigt med. Det jag ofta saknat i Banks berättande är det personliga, då han är så fokuserad på att ta upp de stora filosofiska problemställningarna i den värld han målar upp. Där Banks misslyckas levererar Leckie. Breqs pesonlighet berör och hennes tidigare stora medvetande gör att hon besitter en vishet som kommer från karaktären och inte berättarens betraktelser. Ett mycket fyndigt drag av Leckie. Ingenstans känns det som att läsaren blir skriven på näsan, trots att informationen om denna värld bara rullar över en i stora vågor.

Hon har bara en kropp, men Breq är fortfarande en artificiell intelligens. Hon låter sina känslor få finnas där även om hon inte visar dem utåt – hon accepterar sin kropps mänsklighet. Men inom sig har hon hela tiden en underliggande sorg över vad hon inte längre är. Stympad, men med ett orubbligt mål i sikte, bär hon oss vidare.

Tips: Följ Ann Leckie på Twitter, hon ber inte om ursäkt för sig själv.

Kussen från landet blir inspirerad

Här ligger jag hemma i sjuksängen efter en mycket givande vistelse i Stockholm. Jag var där på en kurs för jobbets räkning, grundläggande systemvetenskap. Helt klart har jag en latent gen inriktad på programmering, de delarna av kursen bara sjöng för mig.

En kväll träffade jag min bror och hans sambo, vi åt gott på Elefantpojken och sedan bjöd han på bio. I övrigt var Stockholm som Stockholm är mest, rörelse. Det går bra i ett par dagar, men sedan vill jag bara hem. Jag känner mig alltid som en turist, trots att jag varit där flera gånger om året ändå sedan jag var liten, trots att jag har familj och släkt där, trots att det är den stad jag hittar bäst i, efter Sundsvall. Lustigt det där.

Men tågresorna älskar jag. Den här gången passade jag på att läsa ut en mycket bra science fiction-bok av Ann Leckie som jag kommer att återkomma till här på bloggen. Hon är en författare jag faktiskt blir inspirerad av trots att hon skriver så mycket bättre än vad jag någonsin kommer att göra.

Min inspiration från andra författare består mest i tanken på att det där kan jag göra så mycket bättre! Jag ser bara felen. Om jag verkligen kan skriva bättre spelar egentligen inte så stor roll, men ju sämre litteratur jag läser desto bättre självförtroende får jag på den fronten. Mycket praktiskt tycker jag.

Ann Leckie är annorlunda; på järsken till svårläst och fantastiskt belönande när man kommer in i den värld hon bygger upp. Och när trådarna knyts ihop sitter man där med så många insikter. Hur karaktärer kan skrivas, hur spänning kan kontrolleras, hur enorma världar kan byggas upp bara genom att lägga ut små små byggstenar och sedan låta läsaren fortsätta på höjden.

Men som sagt, jag återkommer.

I backspegeln: September 2016

Nu är det en och en halv månad sedan jag började på den här bloggen. Det här är inte på långa vägar min första blogg, men jag kände att det behövdes en nystart, ville ändra inriktning lite. En del i nystarten är att ha en månadssammanfattning.

Det viktigaste tänket jag har med bloggandet just nu är att göra det för min egen skull. Jag vill inte stressa med att pumpa ut inlägg bara för att flödet ska finnas, i stället vill jag försöka utforska min egen kreativitet. Nyligen har jag tagit upp kameran på allvar efter att ha låtit den ligga under flera år. Mitt intresse för att skriva växer hela tiden, jag har kommit längre i mitt nuvarande bokprojekt än vad jag gjort med något tidigare. Det blir fler och fler små teckningar i marginalerna på mina papper. Hela hösten har varit en kreativ nystart för mig, och jag känner redan att bloggen hjälper mig på vägen.

September har varit stressig. Jag har dykt ner för mycket i jobbet och inte tagit mig tid att titta upp. Men månaden har bjudit på många härliga stunder också. Höjdpunkten var resan till Härjedalen tillsammans med Rania. Därutöver har jag hunnit fylla år, plurrat i havet, burit ved, levererat bröllopsbilder och börjat höststäda i trädgården. Och fotograferat, fotograferat en himla massa.

Septemberlistan!

Morgnarna är fortfarande ljusa, men i och med oktobers snara ankomst försöker jag uppskatta dem så mycket det bara går. För att sammanfatta september har jag gjort en liten lista.

Det bästa jag skrev

Hans planering känns ogenomtänkt när han tittar på den i ljuset av de senaste dagarnas händelser. Ingenting i hans anteckningar tar höjd för andra människors obotliga förmåga att ställa till det för sig. Varför kan man inte räkna in den procentuella risken att någon i ens omgivning gör något oväntat, så att man kan kontra det oförutsedda med en mothandling?

Den bästa jag läste

Thoughts are ephemeral, they evaporate in the moment they occur, unless they are given action and material form. Wishes and intensions, the same. Meaningless, unless they impel you to one choice or another, some deed or course of action, however insignificant. Thoughts that lead to action can be dangerous. Thoughts that do not, mean less than nothing. – Ur Ancillary justice, av Ann Leckie

Texten handlar om ett påstående att auktoritära myndigheter inte bryr sig om vad medborgarna tänker, bara de gör som de ska. Det går nog att diskutera, men texten passar helt omvänt också in på hur jag försöker tänka när jag mår dåligt. Känslorna kan få finnas där, men du väljer hur du ska agera på dina tankar. Den här boken är det bästa jag läst på länge. Jag kommer att skriva mer om den, men måste smälta upplevelsen lite först.

Det finaste minnet

En oplanerad kvällsutflykt med min man där solen sken och vi hittade en övergiven husvagn, ett kalhygge och ett förfallet hus.

september-i-backspegeln-7

Månades bloggfavorit

Lugnochfin, en blogg av Louise Stigell. Särskilt inlägget Den svåra konsten att djuparbeta, som handlar om hur lättdistraherade vi är. Jag känner igen mig så mycket i det Louise skriver, både som introvert och i hennes skrivintresse, och inspireras mycket av hennes utmärkta tips och små utbildningsserier hon har på bloggen. Den senaste handlar om att skriva. Tummen upp!

Månadens musik

Ziggy Alberts har gått på högvarv på sistone. Åh surfmusik, var min första tanke när jag hörde första låten, sedan gick texten;

And I miss you most when the sunlight filters across these empty sheets.
Days in the sun. Ben Howard on repeat.

Och ja, jag får samma känsla av hans musik som av Ben Howards album Every Kingdom från 2011. Det är inte mycket jag hört som kan mäta sig med det. Härlig bilmusik!

september-i-backspegeln-8

Månadens lärdom

Hoppa hopprep är högintensiv träning, jag skojar inte. Och ni med kvinnliga delar, se till att gå på toa innan, eller ha knipmuskeln beredd. Haha!

Några av mina blogginlägg

Inspirationen och den goda stölden
Skrivande: Det medvetna valet att undvika konsumentkulturen
Fjortondagarsbilden #2


Nu ser jag fram emot en kväll med goda vänner och i morgon har mamma invigning för sin nyrenoverade toalett. Bubbel är utlovat. Hon kan verkligen konsten att greppa alla chanser till glädje och samvaro!

Sedan bär det vidare in i den riktiga höstmånaden. Vad innebär oktober för dig?

Nej tack?

Jag håller på att skriva en bok. Den skulle handla om ångest och romans men mina huvudkaraktärer har fått egna liv, de blir aldrig kära i varandra. Och man kan ju inte tvinga, det är dålig stil.

Förbaskade självständiga människor.

 

Skrivgruppen: Skrivhyddan öppnar för säsongen!

Häromdagen var det träff med skrivgruppen igen, efter ett långt sommaruppehåll. Vi har hållit igång i över ett år nu och försöker ses åtminstone en gång i månaden.

I ärlighetens namn ska väl sägas att vi inte är särskilt organiserade. Vi känner varandra sedan förut och samtalen har en tendens att alltför ofta ramla in på sidospår. En del av oss har kommit en bit i våra skrivprojekt, andra har knappt börjat. En av oss har skrivit närmare tre böcker som hen fortfarande inte visat för någon.

Men en sak är denna vår lilla grupp bra på, och det är att peppa varandra. Aldrig har jag lämnat någon av våra träffar utan en genuin vilja att bara få komma hem och börja skriva.

Under året har gjorts vissa försök, med varierande framgång, att strama upp upplägget för träffarna. Till exempel att läsa varandras texter i förväg och ge varandra i förväg genomtänkt kritik. Men vi lyckas alltid falla tillbaka på det opretentiösa samtalet, med vårt skrivande som en ungefärlig utgångspunkt. Kanske borde vi döpa om vår lilla grupp från Skrivhyddan till Inspirationskaoset – fritt att avbryta talaren!

I vilket fall som helst bidrar gruppen till vår gemensamt fortsatta motivation, och jag är så glad att kunna dela detta intresse med de här människorna. Vissa av dem har jag känt sedan jag var barn, och på detta år har jag plötsligt lärt mig så mycket mer om dem. I ljuset av deras funderingar om sina egna och oss andras alster visar de helt nya sidor av sig själv som jag är så tacksam över att få ta del av.

Att träffa andra skrivintresserade är därför något jag starkt kan rekommendera. Du kan troligen hitta seriösa grupper i din närhet om du letar, men även en avslappnad och kravlös grupp av skrivande människor har potential att boosta ditt skapande.

Någon av er kanske har andra former, både för skrivgrupper och för att hitta inspiration. Det vore roligt att få veta!

Skrivande: Det medvetna valet att undvika konsumentkulturen

Om jag beskriver en kolsyrad brunfärgad dricka i en glasflaska med röd etikett, då vet du exakt vad jag menar. Vi är programmerade att ha den referensen. Företaget som tillverkar läsken har inte bara en produkt, det har en ikon för törstsläckande och, om man ska tro reklamen, evig ungdom.

Vår värld är fylld av namn på företag och specifika produkter. De finns i filmer, i tidningar, i det offentliga rummet, i våra hem. De följer med oss, på våra kläder, ut i skogen när vi vill koppla av. När vi är krassliga köper vi halstabletter av det märke vi känner igen och tycker vi kan lita på. Vi kommer helt enkelt aldrig undan dem. Och jag blir trött, så trött.

Om det inte finns ett syfte med att nämna ett visst märke försöker jag därför i möjligaste mån undvika det. Framför allt i mina skönlitterära texter. Jag vill helt enkelt att läsaren ska få vila.

050916-DSC_0021Flera gånger har jag läst att en text blir mer levande om märken och företag nämns, så även orter och nu levande människor. Detta för att sätta in berättelsen i en tydlig kontext, göra den realistisk och möjlig att relatera till. Jag läser mycket fanfiction, och här dyker det upp sådant skrivande i var och varannan berättelse: Vad karaktärerna har på sig, vad de ger varandra för överdrivet genomtänkta och dyra julklappar, vilka butiker de handlar på.

Visst, alla berättelser är inte tänkta att vara realistiska, och i en fantasyroman skulle man haja till av ett produktnamn. Därför upplever jag att just fantasy och science fiction är uppfriskande läsning. Här är vi mer frigjorda från våra föreställningar om hur en värld fungerar, hur det ekonomiska och politiska systemet är uppbyggt. Hur de saker de hanterar på en daglig basis ser ut. Och vi slipper hela kulturen runt ett specifikt märke.

Jag vill helt enkelt inte beskriva mina karaktärer genom de produkter de dras till.

Man kan dra parallellen till interpretationen att Jesus skulle vara vit, såsom vi ser i de flesta avbildningar. Hans hudfärg nämns aldrig i Bibeln, och om man som bibelläsare befinner sig i ett homogent samhälle där de flesta människor i ens omgivning har vissa gemensamma utseendemässiga nämnare, då är det ingenting man ens reflekterar över. Åtminstone skulle man kunna ursäkta gamla tiders interpretationer på detta sätt, innan människors rörlighet över klotet och tillgång till kunskap om andra platser. Men föreställningen lever kvar, precis som uppfattningen om vad en elektriskt driven rullstol kallas. Eller självhäftande papperslappar, eller bomullspinnar. Det är inpräntat i vår kultur.

Den berättelse jag nu jobbar på utspelar sig delvis i en fiktiv storstad vid den skandinaviska halvöns norra östkust. Utan att nämna varken Sverige eller Norrland kan jag med geografisk information och naturbeskrivningar göra det tydligt. På samma sätt kan jag beskriva kläder, bilar, elektronik, ja vad som helst, utan att nämna märket.

Jag vill helt enkelt inte beskriva mina karaktärer genom de produkter de dras till. Deras handlingar må väl vara bra mycket intressantare?

Vad tycker du om det här? Reflekterar du över detta när du läser eller skriver?

47 tusen ord av framgång

Jag är 47 tusen ord in på första utkastet i min första bok. Till och från har jag jobbat med det här projektet i sex år, inte kunnat sluta tänka på det, burit det inom mig hela tiden utan att egentligen komma framåt. Men förra sommaren gjorde jag ett krafttag och ändrade taktik, lade allt det jag skrivit åt sidan och började skriva berättelsen från början, inte bara skriva de dramatiska eller romantiska scenerna. De som jag tycker bäst om att jobba med.

Det som förut var många öar utan broar emellan är nu en sammanhängande landmassa som sakta växter ut i det ombytliga havet som är mina tankar.

300816-DSC_0160

Det går sakta, men jag har ett mål som jag tror att jag kan uppnå. Och just att uppnå det här målet är viktigt för mig; att jag lär mig att jag kan slutföra stora projekt. Att jag har tålamod med mig själv och min egen skapandeprocess. Sedan om berättelsen uppskattas av någon annan än mig, det är inte lika viktigt. Jag vill veta att jag kan, att nästa berättelse jag skriver kommer att vara bättre för att jag lärt mig något på vägens gång. Att jag först och främst skriver för min egen skull, i anda hand för någon annans.

Det känns som frihet.

Havsbris

180816-DSC_0025

Det var friskt ute vid kusten häromdagen. Vågorna slog mot klipporna så skummet yrde. Korparna stod nästan still i luften innan de lät vinden föra dem in över skogen och bort från oss. De har så stora ytor fåglarna, hela himlen. Nere på marken ringlade en kopparödla. Undrar hur stor värld den har, om det är någon skillnad. Det är nog bara vi människor som längtar.

180816-DSC_0114

Tanken med turen till havet var att fotografera tallar, men jag drogs till det dramatiska vattnet i stället. Vattenmassan slickade anklarna och stenarna var hala under mina fötter. I en berättelse jag skriver kommer en av huvudpersonerna ge sig ut på en resa, från ett hav, över flera fjäll, fram till ett annat hav. Undrar om han kommer att känna att han kommit tillbaka dit han började, att en resa bort från något inte hjälper när man fortfarande är samma person. Eller är vattnet och lukterna annorlunda vid en annan kust? Är havet lika rasande? Viskar och dånar det om något annat?

Måhända är det dags att läsa om muminpappan och havet igen.

180816-DSC_0130